Den 26 januari, 2020

Konfessionella skolor i internationell jämförelse

Läsåret 2018/19 gick drygt 9 400 elever i en grundskola med konfessionell inriktning i Sverige. Det motsvarar knappt en procent av grundskolans elever. Grundskolor med konfessionell inriktning skiljer sig mycket åt sinsemellan. De varierar i storlek, i elevsammansättning, i andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen och när det gäller elevernas skolresultat.

De länder som inte tillåter konfessionella skolor var enligt Freedom of Education (Index 2016) Saudi-Arabien (tillåter inte skolor med icke-muslimsk religionsinriktning), Kuba, Gambia och Libyen. Dessutom hör Nordkorea till denna kategori, men landet är så stängt att det inte ens gick att undersöka graden av frihet.

I länder som ligger nära oss, både geografiskt och kulturellt, är situationen däremot helt annorlunda. Där är andelen elever i konfessionella skolor hög: Belgien (56,8 %), Nederländerna (76,3 %), Storbritannien (37,2 %) och Frankrike (20 %) (2018). Även Norge och Danmark har en betydligt större andel elever i konfessionella skolor än vad Sverige har. I Norge är dessutom de kristna skolorna skyldiga att kunna visa hur den kristna profilen genomsyrar verksamheten, om de ska få behålla sitt tillstånd. I Finland har flera skolor på kristen grund haft svårt att få statsbidrag (även om det de senaste åren tillkommit några skolor), men där bedrivs religionsundervisningen i alla skolor av företrädare för familjernas livsåskådning, dvs. varje familj väljer religionsundervisning utifrån sin livsåskådning.

Tyskland, som är ett av de få länder som i likhet med Sverige inte tillåter hemundervisning av religiösa skäl, har i stället en stark betoning på rättigheten att driva konfessionella skolor. Skolor, som godkänts som religiösa skolor, är skyldiga att låta den religiösa profilen genomsyra hela skolverksamheten. (Dessutom är religionsundervisningen i de offentliga, delstatliga tyska skolorna uppdelad, beroende på religionstillhörighet. Det är alltså, liksom i Finland, företrädare för de olika religionerna som undervisar och eleverna väljer undervisningsgrupp utifrån den egna religionen.) En kristen skola, som inte låter den kristna profilen påverka skolverksamheten, kan mista sitt tillstånd. Detta beror på att lagstiftaren har insett att det är i hela samhällets intresse att det finns en idémässig mångfald på utbildningsområdet. En läxa som Tyskland lärt av sin historia.

I England ska även offentligt drivna skolor anordna en andakt för samtliga elever varje dag, och ”verka för deras andliga, moraliska och kulturella utveckling” (1994). Andakterna ska helt eller delvis vara av en allmänkristen karaktär. I Sverige vill ju regeringen att inte ens kristna skolor ska få lov att ha sådana samlingar.

I Nederländerna går en överväldigande majoritet av alla elever i religiösa skolor. Många av dessa skolor har en svag religiös profil, medan andra enbart tar emot elever från familjer inom det egna religiösa samfundet. Samtliga skolor erhåller full statlig finansiering.

Frankrike har ett system där den övervägande delen av de religiösa skolorna har ett kontrakt med staten, vilket innebär att de får del av offentlig finansiering och följer den nationella läroplanen, men samtidigt är fria att ha konfessionella inslag. En liten grupp skolor, som valt att ha en egen läroplan, får däremot inga statliga medel. Den här modellen återfinns, med lite variationer, i fler västeuropeiska länder. Eftersom det i den svenska debatten återkommande förs fram uppfattningen att religiösa skolor är en grogrund för extremism och att skolorna påstås motverka integration, vill vi också lyfta fram riskerna med en aggressivt dominerande sekularism. Frankrike är det land i Europa som kraftigast vidtagit åtgärder för att minska religionens utrymme i offentligheten. I början av 2000-talet förbjöds religiösa symboler i franska skolor, och bärandet av burka och niqab förbjöds på allmän plats. De senaste årens terrorattacker, utförda av islamistiska extremister, har gjort att sekularismen, laïcité, förstärkts ytterligare; en särskild laïcité-dag har proklamerats, lärarstudenter får genomgå ett test för att visa att de har tillräcklig kunskap om sekularismen och alla elever och deras föräldrar måste underteckna en särskild laïcité-stadga. Trots detta (eller på grund av?) är det mängder av muslimska ungdomar i statliga franska skolor som radikaliseras. De katolska skolorna fungerar däremot som en brobyggare mellan muslimska miljöer och det franska samhället. Trenden att många muslimer i Frankrike väljer katolska skolor uppmärksammades i en undersökning redan år 2000. En förälder förklarade sitt val så här: ” Jag ser hellre att mina barn går i en katolsk skola än i en koranskola.” ”Faktum är att majoriteten av de muslimska religiösa ledarna inte talar franska och deras islam … är inte tillämpbar på den verklighet vi lever i. I en katolsk skola, däremot, har barnen en bättre möjlighet att integreras.” (2000). Andelen muslimska elever i katolska skolor ökar stadigt och i många av skolorna är merparten från muslimska familjer. Att katolska skolor blivit en fristad för muslimer som söker efter vad de saknar i de statliga skolorna, förklarar rektorn vid en katolsk skola i Marseille: ”Den främsta orsaken är rädsla för våld vid de statliga skolorna”. ”Den andra orsaken är att vi är religiösa. Att vi förstår religion.”(2012)

I en artikel i Brookings (2016) visar forskarna Will McCants och Chris Meserole hur den franska kulturen, med dess aggressiva sekularism, är en viktig orsak till radikaliseringen av unga muslimer. De bygger sina slutsatser på data från de bästa statistikkällor som finns att tillgå. Den franska sekularismens försök att neutralisera det allmänna utrymmet resulterar i att människor med en religiös övertygelse drivs till antingen resignation eller extremism. Antingen tvingas man acceptera sekularismens spelregler och hålla sin övertygelse strikt privat, eller så dras man till extrema rörelser som vägrar underordna sig en sådan samhällsordning. Det finns alltså stor anledning till oro över vilka samhällseffekterna blir av sekularismens kraftiga dominans i svensk skola. Vår förhoppning är att Sveriges regering och svenska myndigheter kan ta intryck av den livssynsöppna hållning som våra norska grannar valt. Vi citerar från den norska regeringens proposition till lagen om tros- och livsåskådningssamfund (2019).

Norge har i de siste tiårene beveget seg fra å være et relativt ensartet samfunn til å bli langt mer mangfoldig og mer sekulært. Det religiøse livet preges i dag av en sterk kristen kulturarv på den ene siden, og et større tros- og livssynsmessig mangfold og sekularisering på den andre siden. I lys av denne utviklingen har det vært tatt til orde for å privatisere og begrense religiøs praksis og religiøse uttrykk i det offentlige rom. Men et samfunn hvor religion og livssyn begrenses, vil bli mindre inkluderende og mangfoldig. Det er derfor viktig å sikre en helhetlig og aktivt støttende tros- og livssynspolitikk som anerkjenner menneskers tro og livssyn i et livssynsåpent samfunn.