Konfessionella skolor i internationell jämförelse

Läsåret 2018/19 gick drygt 9 400 elever i en grundskola med konfessionell inriktning i Sverige. Det motsvarar knappt en procent av grundskolans elever.

I länder som ligger nära oss, både geografiskt och kulturellt, är situationen däremot helt annorlunda. Där är andelen elever i konfessionella skolor hög: Belgien (56,8 %), Nederländerna (76,3 %), Storbritannien (37,2 %) och Frankrike (20 %) (2018). Även Norge och Danmark har en betydligt större andel elever i konfessionella skolor än vad Sverige har. I Norge är dessutom de kristna skolorna skyldiga att kunna visa hur den kristna profilen genomsyrar verksamheten, om de ska få behålla sitt tillstånd. I Finland har flera skolor på kristen grund haft svårt att få statsbidrag (även om det de senaste åren tillkommit några skolor), men där bedrivs religionsundervisningen i alla skolor av företrädare för familjernas livsåskådning, dvs. varje familj väljer religionsundervisning utifrån sin livsåskådning.

De länder som inte tillåter konfessionella skolor var enligt Freedom of Education Index 2016 Saudi-Arabien (tillåter inte skolor med icke-muslimsk religionsinriktning), Kuba, Gambia och Libyen. Dessutom hör Nordkorea till denna kategori, men landet är så stängt att det inte ens gick att undersöka graden av frihet. Det är alltså denna grupp länder som Sveriges regering önskar ansluta sig till.

Tyskland, som är ett av de få länder som i likhet med Sverige inte tillåter hemundervisning av religiösa skäl, har i stället en stark betoning på rättigheten att driva konfessionella skolor. Skolor, som godkänts som religiösa skolor, är skyldiga att låta den religiösa profilen genomsyra hela skolverksamheten. (Dessutom är religionsundervisningen i de offentliga, delstatliga tyska skolorna uppdelad, beroende på religionstillhörighet. Det är alltså, liksom i Finland, företrädare för de olika religionerna som undervisar och eleverna väljer undervisningsgrupp utifrån den egna religionen.) En kristen skola, som inte låter den kristna profilen påverka skolverksamheten, kan mista sitt tillstånd. Detta beror på att lagstiftaren har insett att det är i hela samhällets intresse att det finns en idémässig mångfald på utbildningsområdet. En läxa som Tyskland lärt av sin historia.

I England ska även offentligt drivna skolor anordna en andakt för samtliga elever varje dag, och ”verka för deras andliga, moraliska och kulturella utveckling” (1994). Andakterna ska helt eller delvis vara av en allmänkristen karaktär. I Sverige vill ju regeringen att inte ens kristna skolor ska få lov att ha sådana samlingar.

I Nederländerna går en överväldigande majoritet av alla elever i religiösa skolor. Många av dessa skolor har en svag religiös profil, medan andra enbart tar emot elever från familjer inom det egna religiösa samfundet. Samtliga skolor erhåller full statlig finansiering.

Frankrike har ett system där den övervägande delen av de religiösa skolorna har ett kontrakt med staten, vilket innebär att de får del av offentlig finansiering och följer den nationella läroplanen, men samtidigt är fria att ha konfessionella inslag. En liten grupp skolor, som valt att ha en egen läroplan, får däremot inga statliga medel. Den här modellen återfinns, med lite variationer, i fler västeuropeiska länder.

Med undantag för några få diktaturer är kristna skolor ett självklart och viktigt inslag i utbildningssystemet över hela världen.