Den 3 februari, 2022

Barn har rätt till tro

Barn behöver sina föräldrars kärlek, det vet och erkänner alla. Men barn behöver även och har också rätt att älska sina föräldrar. Det är ju ur den kärleken som barnet föds, inte bara som en kropp utan också som en psykologisk varelse. Ur kärleken till föräldrar växer modersmålet fram. Med språket följer också mängder av kunskaper som hjälper barnet att orientera sig i livet – ett grundläggande psykologiskt behov. Med språket förmedlar föräldrarna sin kultur. Barnet som ser och hör vad föräldrarna gör, börjar imitera och ta efter. Så sker en fantastisk utveckling av språk, färdigheter och förhållningssätt som förbereder barnet för mötet med alla de andra som väntar på livets vägar.

När barnet ser sina föräldrars allvar och glädje i bön, gudstjänster och andlig sång, tar de snabbt efter. För ett barn, vars största rädsla naturligtvis är att mista sina föräldrar eller komma bort från dem, är det tryggt och starkt att lita på att Gud kan hålla hela familjen i sin hand. Ingen kan fullt ut förklara hemligheten med att barn på ett förunderligt sätt kan växa så snabbt i tro, hopp och kärlek. Precis som forskarna talar om en period i livets slutskede som de kallar ”gerotranscendens” – alltså en åldrings särskilda förmåga till andlighet- så tycks det tidigt i barndomen hos många barn finnas en möjlighet till snabb andlig tillväxt.

Både den religiositet som föräldrarna medvetet eller omedvetet förmedlar och den andlighet som utvecklas i ett barn på ett sätt som ligger bortom mänsklig kontroll, har barnet rätt till. Ja, det är i högsta grad något skyddsvärt. Det är inte bara ett allmänt tyckande att hävda det. Det hävdas av alla de viktiga texterna i internationella lagar som ligger till grund för mänskliga rättigheter. Barnen har rätt till tro.  Den rätten omfattar också barnets rätt att ta emot språk, kultur och religion från sina föräldrar och släktingar. Barnkonventionens artikel 14 handlar om det för att ta ett exempel:

Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, rättsordningens grunder, folkhälsan eller den allmänna moralen eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.

Att religion också räknas med bland diskrimineringsgrunderna beror förstås på att religionen på ett djupgående sätt, ofta redan från den tidigaste barndomen, formar en människas identitet. I en demokrati tar vi ständigt del av en öppen politisk debatt för att kunna ha friheten och kunskapen att välja parti. Därför kan inte partisympati räknas som diskrimineringsgrund. Partisympatierna måste ju kunna växla fram och tillbaka genom livet. Det vore olyckligt om partipolitik skulle vara identitetsbyggande. Men religionen som skapar mening och sammanhang, som skänker oss existentiell hälsa, värderingar och kulturella uttryck som förenar generationer, den är och måste tillåtas att vara identitetsskapande. Den insikten har format de mänskliga rättigheterna.

Därför måste alla som arbetar med barn vara varsamma med den tro som är en viktig del av barnens identitet. Den kan med barnens växande ålder naturligtvis utmanas av andra synsätt men den får inte motverkas eller angripas av det offentliga. Det gäller förstås både minoriteters och majoriteters religion. Barn har rätt att uppleva att deras religion respekteras, både i skolan och det offentliga och kulturella livet i stort. Barnen och deras föräldrar har också rätt att välja en utbildning som bidrar till att fördjupa och utveckla barnatron till en vuxen tro. Därför försvarar både den internationella och svenska rätten friheten att välja skolor som står i samklang med familjens tro. Med en trygg tro följer också öppenhet, respekt och ibland igenkännande när man möter andras tro eller övertygelse.

/Fredrik Sidenvall