Efter att ha sett hela programserien som skildrar hur andliga övergrepp tidigare skett mot barn i några av våra medlemsskolor känner jag mig upprörd. Jag har inga tvivel om att det som skildras är äkta. Jag tar starkast möjliga avstånd från att man hanterat barn och ungdomar på det sättet. ”Hur kunde ni tillåta detta? Vi var ju bara barn” säger en av de drabbade, nu i vuxen ålder. Så sant! ”Religion är ett extremt
kraftfullt verktyg” säger en annan. Så sant! Det beskrivna får inte förekomma någonstans, inte i kyrkans värld, och definitivt inte i skolan. Att det i samband med flera tidningsartiklar finns andra omständigheter som är värda att ta med när man kritiskt värderar en artikel förtar inte det faktum att det som inte får ske har skett. Att programmet vinklar förhållanden på vissa skolor kraftigt kan ifrågasättas, men får inte
ta fokus från de drabbade eleverna.
Vi har i Kristna Friskolerådet, framför allt sedan skollagen och nya läroplaner kom 2011, ägnat stort fokus på att hålla isär skola från kyrka, att undervisningen sker enligt läroplanen, och att vi övrigt skall göra allt i vår makt att följa alla föreskrifter. Vi vill att våra medlemsskolor skall vara ”allsidiga, sakliga och visa största respekt för varje individs integritet”. Respekt för elevernas integritet har inte visats i de fall UG rapporterar om, men vi tror och hoppas att våra ansträngningar tillsammans med våra medlemsskolor skall ha lett till att sådant inte längre förekommer. Vi driver inga skolor ”för Guds skull” utan för elevernas skull.
Några av de intervjuade eleverna menar att de inte vill/vågar träffa sina gamla lärare, då de menar sig riskera att hamna i underläge igen, och att de redan vet lärarnas svar. Detta är begripligt och värt all respekt. Vi har därför tagit initiativ till att försöka inrätta en hjälplinje på neutral bas för att hjälpa de drabbade till upprättelse.
Skolinspektionens roll kritiseras av UG. Den skall granska att alla lagar och föreskrifter följs, t.ex. att undervisning och utbildning skiljs åt, att undervisningen är konfessionsfri och att konfessionella inslag i utbildningen är frivilliga. Enligt dessa måttstockar håller våra skolor måttet enligt gjorda (oftast oanmälda) inspektioner, där Skolinspektionen sedan länge är de som bestämmer vilka barn, föräldrar och lärare som skall intervjuas. Vi menar att det kan finnas skäl att också syna vad som sker under de konfessionella inslagen, men det ligger möjligen utanför Skolinspektionens domän. Vi vill därför initiera en diskussion om detta för att se hur man bäst kan säkra att barn inte utsätts för den typ av andlig manipulation som programmen visar på.
Frågan infinner sig naturligtvis om konfessionella skolor behövs. Barnets behov av ett begripligt, meningsfullt och hanterbart sammanhang (KASAM) är viktigt när familjeramen succesivt vidgas, först i förskola, sedan i skola. Det är denna bild Barnkonventionen skissar. Det är då av stor vikt att barnet möter en trygg miljö, där man har förståelse för familjens livsåskådning, och som i den åldern är självklar för barnet och utgör des fundament. Barnets vyer skall successivt vidgas i takt med ålder och mognad till att fatta sina egna beslut, och där spelar skolan en viktig roll, men det ska ske utan andliga övergrepp. Det får heller inte ske med inslag av kränkningar av de troende ungdomarna, vilket också är en form av andligt övergrepp, och tyvärr mycket vanligare än vad man tror och kan önska i den offentliga skolan.
Det är intressant att de kristna skolorna idag i så omfattande grad har elever från vitt skilda konfessionella sammanhang, framför allt kristna, muslimer och judar, och även en stor andel som inte har någon religiös anknytning alls. Många av föräldrarna menar att det beror på att vi respekterar och förstår religion, respekterar och kan handskas med olikheter vad gäller livsåskådning, vilket ger barnet det ovan skissade KASAM:ska sammanhanget.
Vad gäller vår egen medverkan i programmet hade vi gärna önskat få veta vilka frågor vi faktiskt besvarade. De i intervjun av reportern uttalade frågorna blir andra när man sätter dem i en annan kontext och sammanhang med olika filmklipp, om vilka vi inte hade någon vetskap. Således känns det om att vi svarade på andra frågor än vad som sedan programmet ger sken av. Frågorna till oss var mer allmänt
hållna, varför svaren kan kännas lite märkliga. Så hade frågan om GP som tidningsanka en annan botten vid intervjutillfället. Jag vill tydligt markera att det inte är en tidningsanka ur perspektivet att barn farit illa, och att jag på intet sätt förringar det de drabbade upplevt, utan tar helt och fullt avstånd från det.
Lars Brandström, talesperson för Kristna Friskolerådet