Det viktigaste är barnets trygghet, inte religionsfriheten

Replik DN debatt 7/8

Barnkonventionen ger en tydlig kontext som inte ser öräldern som ett problem, utan som barnets främsta resurs, skriver Bo Nyberg och Lars Brandström, Kristna friskolerådet.

Sekulärhumanisterna Bergström och Ericson tar upp ett angeläget ärende med anledning av att barnkonventionen införlivas i svensk lag 2020. Behövs begränsningar för att inte de mänskliga fri- och rättigheterna skall missbrukas? Deras exempel med omskärelse av pojkar, som ju regleras redan i annan lag, blir utgångspunkt för att de vill begränsa religionsfriheten radikalt, till att bara handla om frihet från religion.
Att det är oacceptabelt att våldföra sig fysiskt på barn är en självklarhet. Men var går gränsen? Är det också att våldföra sig att tvinga barnet till viss klädsel? Att tvinga ett barn till viss bekännelse eller bekännelseakt? Var går gränsen mellan tvång och att hjälpa barnet?
Frågan är komplex. Diskussionen måste fördjupas och kompletteras med frågan om barnets trygghet, en psykologisk faktor. Lagstiftaren bör kunna hitta kloka begränsningar för att undvika missbruk utan att våldföra sig på det viktigaste i barnkonventionen – som är barnets trygghet, inte religionsfriheten. Barnkonventionen ger en tydlig kontext som inte ser föräldern som ett problem, utan som barnets främsta resurs. I inledningen beskrivs familjen som ”den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd”. Barn lever inte i ett idémässigt vakuum. De möter enorma mängder impulser, men har inte hunnit utveckla redskapen för
att hantera dem. Barnkonventionens syn är att den enhet som är bäst lämpad att vägleda barnen, medan de skaffar sig verktyg för att själva navigera i en komplicerad värld inte är staten, utan familjen. Den livsåskådning familjen har, vare sig den har sina rötter i kristendom, islam, judendom eller sekulärhumanism, är en viktig del av tryggheten och av de redskap familjen behöver hjälpa barnet att skaffa sig.
Europadomstolen tar i flera domar ställning för just detta då den slår fast att staten, i utövandet av sina uppgifter med avseende på utbildning och undervisning, måste göra detta på ett objektivt, kritiskt och pluralistiskt sätt, samt att staten är förbjuden att i skolan bedriva indoktrinering som inte kan anses respektera föräldrars religiösa och filosofiska övertygelse. I stället för att tolka religionsfriheten som ”frihet från religion” bör man fokusera på rätten till dessa redskap. Och dit hör att både familj och skola måste bli bättre på att hjälpa barnet att successivt få testa och bli respekterad för sina egna ståndpunkter.
Bergström och Ericson skriver att Barnkonventionens artikel 14 handlar om att stärka barnets rätt, inte föräldrarnas. Det håller vi med om. Anledningen till andra paragrafens formulering att staten ska ”respektera föräldrarnas … rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets
fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt” är just att stärka barnets rätt. Det är enligt konventionen familjen, inte staten, som är garanten för att barnets rätt tillgodoses. Det är endast om barnet far illa och utsätts för övergrepp och vanvård, som staten ska sätta sig över familjen
(artikel 9, 19 och 20). Med humanisternas förslag riskerar man att kasta ut barnet med barnvattnet.

Bo Nyberg, ordförande Kristna friskolerådet

Lars Brandström, styrelseledamot Kristna friskolerådet

https://www.dn.se/debatt/repliker/det-viktigaste-ar-barnets-trygghet-inte-religionsfriheten/