SvD Debatt: S-kongressen äventyrar religionsfriheten

SvD Debatt 12 april

”S-kongressen äventyrar religionsfriheten”

Socialdemokraterna har nu antagit sin nya strategi som vill förbjuda varje form av religiöst uttryck, också i konfessionella skolor. Strategin är dock ogenomtänkt, okunnig och – allra allvarligast – i motsättning till mänskliga fri- och rättigheter.
Det skriver Per Ewert, Claphaminstitutet, och Bo Nyberg, Kristna Friskolerådet.


Vi inser att det (S)tora regeringspartiet har en delikat balansgång i skolfrågor med att behöva ta hänsyn till medborgarnas önskemål, och samtidigt hålla Jonas Sjöstedt ute på vänsterflanken på tillräckligt gott humör. Det kan förklara partiets ibland både märkliga och samtidigt diffusa ställningstaganden till vinster i välfärden. När det gäller frågan om religion i skolan är retoriken däremot allt annat än diffus. Den har istället blivit alltmer skarp och aggressiv.

Precis som övriga mänskliga fri- och rättigheter har religionsfriheten länge betraktats som en positiv frihet, rätten att fritt utöva sin religion. I dagens politiska Sverige har dock religionsfrihet fått rakt motsatt betydelse: ett samhälle där religion inte ska få finnas, och där man på ett mer subtilt sätt inleder förföljelse av de troende. Detta är djupt motsägelsefullt, inte minst historiskt. En av orsakerna till att människor för inte allt för länge sedan sökte sig från och inte till vårt land var just begränsningarna i religionsfriheten. Där en gång prosten och länsman stod knackande på dörren, står nu politiker och skolmyndigheter till tjänst för att upplösa samlingar som inte vinner det allmännas gillande.

Vi anar att de sekulära krafter som nu vill avvisa alla former av religiösa uttryck drivs av målsättningen att undvika skadlig indoktrinering av barn och unga. Vi håller helt med om en sådan ambition. Sanningen är dock att det redan finns en stark indoktrinerande kraft i svensk skola. Detta i form av en ateistisk, sekulär press, vilket bland annat Karin Kittelmann Flensner visar i sin doktorsavhandling om den genomgående starkt antireligiösa grundton som finns i skolans religionsundervisning.

Det vi anar mellan raderna är att religionsförbudsivrarna egentligen känner oro för ett ökat muslimskt inflytande. Men varför inte säga det rakt ut i så fall? Det blir dessutom något förenklat att beskriva den så  uppmärksammade könsuppdelningen på skolbussar som en entydigt religiös fråga. Snarare handlar det om mötet med en kulturell inställning till jämställdhet som skiljer sig från den svenska. Det blir därför en naiv plakatpolitik att låtsas som att den typen av kulturkrockar löses genom
att förbjuda rastandakter eller skolavslutningar i kyrkan. Dessa frågor är
betydligt större än så, och handlar i grunden om att Sverige inte klarat av att integrera de människor som kommer hit från andra kulturer. Det ansvaret faller knappast på Sveriges kristna friskolor, utan snarare på riksdag och regering.

Det blir en naiv plakatpolitik att låtsas som att svåra kulturkrockar löses genom att förbjuda rastandakter eller skolavslutningar i kyrkan.

Det Socialdemokraterna helt tycks glömma bort är dessutom att såväl FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen och andra internationella konventioner tydligt slår fast det som en mänsklig rättighet att föräldrar ska kunna välja en utbildning för sina barn som överensstämmer med deras religiösa eller filosofiska övertygelse. Socialdemokraterna har visserligen med en skrivning om att försöka kombinera sitt religionsförbud med att samtidigt respektera internationella åtaganden. Detta är dock en praktisk orimlighet; Sverige kan inte slå in på en sådan väg utan att samtidigt ställa sig på samma sida som de länder som vänder mänskliga fri- och rättigheter ryggen.

I Mellanöstern mördas de kristna just nu i stora antal i en okontrollerad
förföljelsevåg. I det läget gensvarar det socialdemokratiska partiet med att
dra till vapen mot kristna skolor i Sverige. Det är ett mycket  anmärkningsvärt steg. Om S-förbudet mot konfessionella inslag i skolan skulle vinna politisk majoritet i riksdagen öppnas dessutom en farlig port som banar väg för religionsförföljelse i Sverige:

- mot muslimer av främlingsfientliga skäl.
- mot kristna av ideologiska skäl
- mot judar av historiska skäl, genom det sluttande plan som ett
religionsförbud skulle innebära. Att den judiska Hillelskolan i detta beslut
går fri kan ge anledning till viss lättnad – i nuläget. Men historien visar att
när intoleransens dörr öppnas på glänt, så har glipan en obändig tendens att
växa.

Vi kan samtidigt notera att det finns två ideologier som tycks gå helt fria från de religionsfientligas granskning, men som likafullt är högst aktiva i att aktivt påverka barn och unga. Dels den ateistiska sekularismen som idag håller på att kidnappa flera politiska partier, och som är allt annat än en neutral mittfåra. Och dels hinduismen i form av yoga och mindfulness, som märkligt nog betraktas som religiöst neutrala inslag, men som likväl bygger på en panteistisk världsbild och har tydligt religiösa mål.

På sikt ligger dock även dessa livsåskådningars omedvetna, ärliga och toleranta efterföljare i längden i riskzonen. Det är lätt att dra sig till minnes den tyske antinazisten Martin Niemöllers berömda ord till dem som sade att det nog inte var så farligt att staten kom och hämtade oliktänkande, åtminstone för den som själv inte var socialist, jude, fackföreningsledare eller någon annan som för tillfället stod i skottlinjen. Citatet avslutas: ”Allra sist kom de och hämtade mig – och då fanns det inte längre någon kvar som kunde tala för mig.” De orden borde ringa oroande i gamla och nya svenskars öron i dagar som dessa.

Per Ewert

direktor vid Claphaminstitutet, samt leg lärare för högstadiet och gymnasiet

Bo Nyberg

ordförande för Kristna Friskolerådet, samt friskolerektor